Offentliga sektorn måste ta tag i hemlöshetsproblemet

Det finns många med behov i Malmö, och folk med behov blir ofta desperata när det erbjuds hjälp. Man vet att det kommer att dröja ett tag tills det erbjuds liknande hjälp igen. Därför kan det ibland uppfattas som om folk är hagalna när man hjälper till som volontär. På juniklappen var jag mest med och hjälpte till med att dela ut juniklapparna. För att undvika problem så lät vi bara två eller tre personer komma in i juniklappstältet åt gången och vi bildade kö utanför. När någon gick ut så fick någon annan komma in.

Utdelning tar tid om man vill ge alla en ärlig chans att hitta det de har mest nytta av, och folk blir frustrerade medan de väntar. Man ser andra komma ut ur tältet med en påse och man undrar naturligtvis om det kommer att finnas något kvar när det blir en egens tur.

I sådana situationer måste vi kunna hantera när vissa brusar upp. Ofta vet vi som har varit med tidigare vem det är som har kort stubin och även hur man bäst hanterar det. Det är sådant som kommer med erfarenhet. Men det tär också på en. Många av de som jobbar som volontärer, även de som är med och planerar event som jag, har ingen formell utbildning i hur man agerar i hotfulla situationer. Många har ingen utbildning alls för att arbeta med volontärinsateser. Vi lär oss av de som har varit med tidigare och vi lär oss av de situationer som vi är tvungna att hantera. Det är en av anledningarna till att vi inte bör ta volontärarbete för givet.

Det är det positiva med exempelvis juniklappen som driver oss vidare. När de enstaka situationer som var jobbiga blev avklarade och alla hade vant sig vid reglerna och sett att det skulle finnas tid för alla så blev det en riktigt härlig stämning i kön och tältet. Trots vissa språkbarriärer så förstod vi varandra alldeles utmärkt och kunde skoja med varandra.

Jag tror att sådana tillfällen måste till för att överbrygga de förutfattade meningar vi alla har om andra. Folk är i stort väldigt lika och om man tänker sig in i någon annans situation på ett ärligt sätt så har man ofta inget alls problem att förstå deras handlande. Men man kan inte sätta sig in i en situation som man inte förstår. Det behövs kunskap. Inte den kunskap man får av andra i ens omgivning som bara upprepar sina förutfattade meningar (det är nämligen inte kunskap). Inte heller den kunskap man får av att se det som utspelar sig i media som i stort sett fokuserar på det allt det negativa som händer i samhället och väldigt sällan på de underliggande orsakerna. Kunskapen som behövs finns i mötet mellan människor eller i ens egen erfarenhet av livet.
Desperationen bland behövande belyser det bristande utbud av hjälp som finns i Malmö. Det finns fler volontärinitiativ i Malmö förutom Soppkök Malmö. Själv kommer jag från ett annat initiativ i Malmö, Soppa För Värme, som tyvärr har lagt ner helt nu efter tio år på grund av svårigheter med att attrahera volontärer. Det är en ytterligare anledning till att inte ta volontärarbete för givet. Det finns inga garantier för att det finns kvar i morgon eftersom det drivs av frivillighet.
Volontärinsatser bör aldrig ses som ett alternativ till offentliga insatser. Det är nämligen inget enkelt arbete även om det är och skall vara viktigt. Volontärinsatser bör istället ses som en indikation på var och hur det behövs offentliga insatser, samt som en inspirationskälla. Kanske även som en källa för kunskap.

Detta får bli mitt meddelande till de politiker som gästade juniklappens diskussionsforum. Privata initiativ är viktiga, men om vi verkligen vill försöka ta tag i problem så måste det göras genom det offentliga. Ta gärna hjälp av volontärer och av vår kunskap. Jag är övertygad över att de flesta av oss gärna hjälper till med vad vi kan. Men förlita er inte på att saker blir gjorda helt på privata initiativ. Inte heller på att exempelvis byggföretag tar tag i byggande på eget bevåg. Vissa saker i samhället har vi ett gemensamt ansvar för och det bör inte lämnas åt frivilligt arbete.

Christoffer Göransson

Hur ska vi ha halverat hemlösheten år 2020?

Nu har det gått över en vecka sedan Juniklappen ägde rum för att poängtera att hemlösheten är något som finns året om. På Moriska Paviljongen började programmet med att jag, Douha, Jonas Jarl och Titti Qvarnström presenterade oss samt välkomnade alla. Därefter hade jag och Jocke Larsson ett öppet samtal där han berättade hur det var att vara hemlös.

Därefter var det fika och sen workshopen som hölls av Niklas Eriksson från GROWX och deltagarna var:
– Andreas Schönström (S), förste vice ordförande – Kommunalråd för arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildning
– Torbjörn Tegnhammar, M, andre vice ordförande i kommunstyrelsen
– Roko Kursar, FP
– Birthe Wallin, Stadsmissionen
– Eva Wiberg-Sunzel,Bosocial utvecklingsstrateg för MKB
– Christian Kanold, verksamhetsstrateg/platschef Skåne för Faktum
– Marcus Knutagård, universitetslektor på Lunds universitet

Politiker - Juniklappen

Fokus under workshopen var ”Hur ska vi ha halverat hemlösheten år 2020?” Hade hellre sagt alla 1142 personer (mörkertalet är inte inräknat i den siffran) men var tvungen att ta något som Malmö stad ser som realistiskt.

I denna frågan finns mindre frågor som är enklare att arbeta med rent praktiskt ex: Vad gör vi redan idag som vi ska fortsätta med? Vilka samarbeten har vi som fungerar och vilka saknar vi? Varför byggs det inte tillräckligt? Var finns flaskhalsarna? osv. Detta avslutades då med att var och en fick svara på: Vad kan och behöver vi göra för att nå målet?
Vad lovar ”Jag” att göra i min roll imorgon som ett första steg att nå målet 2020?
Ett exempel som togs upp då är hur näringslivet i Finland är med och bidrar till minskad hemlöshet. Och samtliga var enas om att det behövs skapas bättre samarbeten utöver det som redan finns idag.

Det är alltid stressigt och känns allt för mycket innan självaste arrangemanget startar och avslutas, speciellt ett sådant. Har allt för många gånger känt att det blir allt för jobbigt och stressigt att jag inte skulle orka med det hela men så kommer insikten tillbaka till varför jag gör detta. För att jag vill och vet att det går att förbättra situationen för människorna många väljer att blunda för samt för att förebygga hemlöshet. Under Juniklappen fick jag extra motivation när jag bland mycket annat såg vilka fantastiska volontärer och soppkökare jag har, hur en av våra återkommande besökare som är hemlös gick fram och pratade med Eva från MKB. Där politiker m.fl. satt på samma bord som hemlösa och personer i utanförskap. Förhoppningen är att man inkluderar människorna vars liv det faktiskt handlar om. Så att det inte är endast tjänstemän/politiker/beslutsfattare som har ett dialogforum om hemlösa utan istället för samtalet med.

Blev även positiv när Tegnhammar sa att idén om ett Hemlöshetsråd kommer från Soppkök Malmö. För jag tror själv på att det behövs en samlad kraft som jobbar tillsammans på heltid med hemlöshetsfrågan men då hoppas jag på att man inkluderar hemlösa i den gruppen. Precis som vi ser ex. utbildning, vård och miljöfrågor som viktiga för att ha ett fungerande samhälle och har politiker som jobbar med dessa delar på heltid så bör det finnas likaså för hemlöshet och fattigdom.

Paneldbatten hölls av mig, Douha, och deltagare var:
– Karolina Skog, MP, Kommunalråd med ansvar för stadsbyggnad & service
– Andreas Schönström (S), förste vice ordförande – Kommunalråd för arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildning
– Torbjörn Tegnhammar, M, andre vice ordförande i kommunstyrelsen
– Roko Kursar, FP
– Eva Wiberg-Sunzel, Bosocial utvecklingsstrateg för MKB
– Marcus Knutagård, universitetslektor på Lunds universitet

Fokus under paneldebatten blev bostdasfrågan och bostad först. Självklart var det många andra frågor i min lista som inte hanns med på en timme. Men vi får hoppas på att fler tillfällen uppstår. Då får vi passa på att lyfta upp även frågor gällande ungdomar som är hemlösa och hur ska även en arbetsförmedlare kunna göra sitt bästa för att hjälpa de unga i den situationen?  Hur kan vi utöka arbetet med förebyggande vräkningsåtgärder? Kan vi täppa igen kryphålen och göra det svårare att vräka barnfamiljer? Med mera.

Jonas Jarl från Moriskan hade en besöksräknare och gjorde en uppskattning på 230 personer (exklusive våra ca 53 volontärer och personal från Moriskan) och även om det endast var enstaka personer utav dessa 230 som lyssnade och tog tillfället att vara delaktig i dialogforumet så är jag ändå nöjd för nu.

Vid stora scenen i Folkets Park
Vid stora scenen i Folkets Park stod jag, Melanie, tillsammans med gamla soppkökare och nya soppkökare. Vi träffades strax innan kl:12 på dagen och fick hjälp av personalen i parken att rigga upp tälten vi skulle använda. Tyvärr tog blåsten tag i ena tältet så det knäcktes, så vi fick klara oss med endast två stycken. Det räckte dock.

Jag stod och grillade hamburgare som vi fått från Sibylla samt korv vi fått från olika sponsorer. Första timmen var hektiskt och jätterolig. Så brukar det vara.

Melanie - Juniklappen

Men som alltid så sinar besökarna efter ett tag. Antingen förflyttar de sig någon annan stans eller så behöver de ställa sig i kö till Stadsmissionen.

Det negativa med att vi var aktiva på två olika ställen i parken var att volontärerna inte kunde få uppleva allt vi skapat samt att besökarna lämnade vår del av parken för att hinna ta del av det som pågick vid Moriskan. Det var dålig planering från vår sida, men det gör inget. Vi lär oss av våra misstag. Man måste komma ihåg att all planering sker på vår egentid. Vi arbetar inte heltid med våra projekt. Det finns ingen möjlighet till det.
Kort och gott var vi som stod vid Stora scenen i Folkets Park nöjda och vi hoppas våra besökare också kände sig nöjda med vad vi planerat för dem.

Vi är oerhört tacksamma över allt Moriska Paviljongen och Folkets Park har gjort. Tacksamma för alla volontärer, alla sponsorer, alla donationer, och alla fina människor vi får lära känna längs vägen.

Våra soppkök är en mötesplats där man ska få chansen att vara social och lära känna folk man i vanliga fall inte hade. Anledningen till att det är en mötesplats och att det är ok för alla att ta kaffe när vi har extra är pga det gynnar hemlösa som blir positiva och glada av en social stund. Något som försvinner mer eller mindre precis som allt annat när man hamnar utanför samhället.

Nästa soppkök äger rum den 27 sep i Folkets Park och samma dag kommer jag, Douha ha ett föredrag tillsammans med Marielle Sterner på Samtidigt i Malmoe på Slagthuset kl:15-16.

Njut av sommaren och ta hand om varandra! /Kram från Douha, Melanie och alla från Soppkök Malmö.
Övriga bilder och samtliga sponsorer hittar ni på vår Facebook sida.

Juniklappen 24 juni

Tack alla som var delaktiga i vårt event igår.

Vi är inte så duktiga på att uppdatera vår hemsida, då vi använder Facebook mest, men nedan kommer lite bilder från eventet igår.

885770_10153100984614139_4909682986037668905_o

11060934_10153100984074139_3751071374129781483_n

11659248_10153100983834139_1831538481668396790_n

11541902_10153100983414139_1327829660899338413_n

1467470_10153100984274139_8772428110444201025_n

Vi vill tacka alla våra sponsorer och volontärer, utan er hade Juniklappen inte varit möjlig att genomföra. Vi ville med detta event visa att våra utsatta i samhället är lika utsatta på sommaren som på vintern. Jag tycker vi lyckades och allt vårt slit var verkligen värt det.

 

Vi tar ett sommaruppehåll, men är tillbaka med Soppköken sista söndagen i september 2015!

 

MVH Melanie och resten av Soppköksgänget

Såhär känns känslan av utsatthet

Just nu pågår en konstutställning med namnet ”En känsla av utsatthet” som är ett samarbete med Soppkök Malmö och Mitt Möllan. Utställningen pågår fram till lördag den 25 april varje dag mellan kl 16-20. Mellan kl 10-14 kan grupper (företag, skolor, föreningar m.m.) besöka utställningen. Varmt välkommen till Mitt Möllan, Claesgatan 8. Länk till evenemanget ”En känsla av utsatthet”

Nedan får ni berättelsen från en av besökarna och volontärerna till konstutställningen:

Jag gick på utställningen En känsla av utsatthet.

Att ligga på en parkbänk och lyssna på när någon berättar om hur snabbt det går för ett socialt nätverk att försvinna under ens fötter, och plötsligt bli hemlös, tar mig tillbaka femton år i tiden. Rummet är dock detsamma, Malmö men i olika perspektiv.

Nu: 37 år, jobb, lägenhet och barn.

Då: 22 år, ensam och på flykt från demonerna och arbetslöshetens svarta hål. Slottsparken var mitt hem och de hemlösa var mina vänner i några månader.

Känslan som jag får är en känsla jag själv försökt förmedla många gånger, men det är svårt. Hur får man någon att förstå utsattheten av att i minusgrader ligga och sova i en buske i parken när två Skinnskallar står en bit bort vid en annan buske och skickar in sina hundar med aggresiva ”SÖÖK, SÖK!”? De letade hemlösa att träna sina hundar på. Det är svårt att förstå utsattheten då. Vi klagar på en för hög hyra eller att vår tv är gammal. Men hyran man betalar i minusgraderna med tårar som fryst i halsen för att man är så rädd för att dö, är på riktigt en för hög hyra att betala.

Jag kommer ihåg lukterna från den tiden. Stadsbiblioteket luktade böcker, kaffe och tristess, parken luktade blött gräs och gårdagens fester. Centralstationen luktade olja från tågen och mat jag inte hade råd med. Och överallt låg en lukt som bara kändes av de som rörde sig på samhällets slutstation. Den lukten kan jag inte med ord beskriva.

Hemlos 2015

Bilden visar någon annan person än skribenten för blogginlägget.

Dagarna och nätterna var lika kalla men på olika sätt. Kylan på natten höll mig vaken ibland och fick mig att skaka okontrollerat. Men människors kyla på dagen var något jag snabbt lärde mig att omfamna. Den gjorde att jag inte syntes. Jag fanns inte, så jag behövde inte skämmas hela tiden. De som såg mig var andra uteliggare som tog mig under sina vingar. De bjöd på Hasch och T-sprit, i all välmening förstås. Torskarna såg mig såklart och kom vänligt och pratade med mig om bilturer och riktig mat. De blev mindre vänliga när jag inte accepterade villkoren för de gåvor de ville ge mig. Jag valde Hasch och sprit istället.

När utsattheten i Malmö fick ett slut och jag så småningom började de första stegen mot vad som skulle bli den trygghet jag lever i idag, så gjorde jag som alla andra. Jag gömde undan hemlösheten i mig. Jag ville inte att någon skulle se hur smutsig jag varit. Så jag gömde känslan av att vara längst ner, men jag har inte glömt. Alla har inte mina upplevelser men jag tror att berättelserna och bilderna i utställningen ger just en känsla och en doft av utsatthet. Den känslan som vi så gärna blundar för.

Mikael Eriksson

3 år har gått sedan vi startade.

Ja, April för 3 år sedan startade jag och min vän Douha Soppkök Malmö.

Jag glömmer aldrig vår första vandring den kvällen, den natten. Vi gick ut i Malmö stad när mörkret hade lagt sig som ett skydd över hela stan, alla affärer var stängda och vi gick ut tillsammans, ut med helt andra ögon. För att träffa medmänniskor som lever utan en bostad, utan ett varmt hem. Människor som lever ute på våra offentliga gator.

Vad min ögon har sett sedan den kvällen 2012 har förändrat mitt liv. Jag hoppas att även jag har förändrat någon annans syn, även om det kanske inte har förändrat situationen.

Leva på gatan är ingen trygghet.

Leva på gatan är ingen trygghet.

Hemlöshetssituationen finns kvar där ute och många, många går omkring under mörkret fortfarande utan att ha ett fast hem att ta sig till.

Vi startade Soppkök Malmö för att uppmärksamma människor i vårt samhälle om situationen, där allt fler utav våra medmänniskor tyvärr befinner sig i utav olika anledningar. Hemlöshetssituationen.

Sluta aldrig att bry er! Sluta aldrig att se! Jag lovar ingen, INGEN som jag har träffat vill vara fattig, vill vara utanför, vill vandra omkring nätterna genom utan att ha en egen dörr att låsa bakom sig. Det finns en unik historia bakom varje enskild människa glöm aldrig det!

Vi fortsätter nu efter 3 år.

KOM förbi oss! Visa att ni bryr er, att ni ser, det är  inte är okej att människor lever utan hem, utan bostad i vårt samhälle. KOM till Moriskans trädgård 26 April mellan 13-16 Varmt Välkomna.

“…För övrigt anser jag att hemlösheten är en skam för vårt samhälle då vi nu är i 2015”

En av Initiativtagaren bakom Soppkök Malmö /Janni Bjödstrup

2014-07-22 23.24.00

Douha & Janni

 

Minnen av människor som ingen minns.

Vi brukar uppmuntra våra följare att dela med sig av tankar och erfarenheter på vår blogg.
Det här inlägget från en av våra följare är vi jätteglada att ha fått ta del av, och nu får ni andra också möjligheten.

Minnen av människor som ingen minns.
Ingen minns människor som inte finns.

kommer du ihåg vad du tänkte på när du gick där?

Nej, det gör du nog inte

 

Kommer du ihåg hur hungern rev och slet i dig?

Nej det gör du väl inte

 

Kommer du ihåg hur dina blickar blev till längtan blev till sår som växte till ett jättehål

Kommer du ihåg?

När din längtan bara dog?

Kommer du ihåg dagen när du trodde på att hålet det var du och inget annat fanns att få? Kommer du ihåg att ingen såg dig gå för att ingen heller såg dig när du kom?

Kommer du ihåg det då?

Nej det gör du säkert inte.

 

Kommer du ihåg hur det kändes där du gick?

På en väg som aldrig gav dig mer, än sår och kyla, och du önskade så hårt att ingen såg

Att ingen såg hur du grät för att du inte hade någonstans att gå, hur du gick där, där ingen annan går. “Välkommen hem” är inget som du nånsin får.

Kommer du ihåg hur den där dagen, som luktade av ditt eget blod, aldrig ville ta slut för de som slog dig så gjorde det bara för att få sitt eget värde bekräftat av dina röda sår?

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg en tidig, kylig vår?

Nej det gör du säkert inte.

 
Kommer du ihåg hur solen värmde huden men ingenting förmår att värma dig på djupet, det är det ingen som förstår att du är du och av det du kommer ihåg så fanns det ingen vår.

Kommer du ihåg hur en tillfällig vän fick sin sista lunginflammation och dog? Kommer du ihåg hur hans sällskap gjorde att du kände dig lite varm.

Kommer du ihåg att han hade aids eller hur det kändes när han log?

En morgon var parken bara tom. Dagen innan hade han stått på morgonen där du sov med kaffe och han log. Men sen var parken bara tom.

Nej du kommer nog inte ihåg honom

 

Kommer du ihåg hur en annan vän somnade på en offentlig toalett och började brinna för hans flaska Tentarella spilldes ut på hans ben?

Hur elden och lukten av en människa som brinner inte berör någon, gör något, luktar något. Kommer du ihåg hur han levde då?

Kommer du ihåg?

Äh, bara glöm det!